Könsneutral stickning?

När jag fick veta att jag skulle bli faster kunde jag bara tänka på en sak: åh vad jag ska sticka till den lille ungen. Helt inlindad i ull ska den vara. Tröja, byxa, mössa, filt - allt. Sen fick jag veta att bebisen är en pojke och plötsligt fick jag en del att tänka på. Det är spännande såklart, men för mig som STICKARE - vilket är den roll jag mest kan relatera till i relation till bebisen eftersom faster känns väldigt.väldigt.främmande. - blev det lite klurigt när jag började tänka på det här med könsneutral stickning.
 
Är det en grej? En snabb googling leder mig till ett blogginlägg som Clara Falk skrev på ämnet 2011, men det är ju en ständigt aktuell fråga. Där finns i alla fall flera kloka tankar i kommentarsfältet.
 
Faktum är att min bild av stickvärlden har varit att den är rätt så konservativ. Stickning (i Sverige åtminstone) är så starkt associerat med tradition och kulturellt arv, vilket i dessa politiskt laddade tider tyvärr ofta är associerat även med nationalism och främlingsfientlighet. Det betyder naturligtvis inte att det går en rät linje mellan allt detta - men det är inte heller helt problematiskt att vurma för gamla traditioner utan att vara öppen för nya influenser. Sen har ju min förutfattade bild blivit utmanad gång på gång i takt med att jag fått en större insyn i stickvärlden, även internationellt i och med Ravelry.
 
Nåväl - detta inlägg skulle inte handla om politisk ideologi och svensk kultur (även om det är ämnen som jag med säkerhet kommer återkomma till), utan om könsneutral stickning. Jag bor fortfarande i Paris och min stash är därför begränsad, så det första jag valde att sticka till min kommande brorson var ett par små sockor i ett blått restgarn av Järbo Mellanraggi som jag hade liggandes:
 
Förutom det faktum att något så litet automatiskt är URGULLIGT, så är de också väldigt blå. Pojk-blå, alltså. Jag valde att till mitt nästa projekt välja något mer könsneutralt - grönt och gult, kanske?
 
 
 
Nu när jag sitter och fäster trådar för denna bebiskofta känner jag mig löjlig som ägnar detta så mycket tanke. Som feminist och extremt progressiv tänkare (.........) har jag inte särskilt mycket till övers för att prata i termer av feminint och maskulint, flickigt och pojkigt, kvinnligt och manligt. Ändå känns vilket färgval jag än väljer som ett statement. Dessutom inser jag att jag mer eller mindre omedvetet har stickat dessa två plagg "pojkigt" - jag följde inga mönster, men jag har ju tydligen kört på ränder och kablar snarare än spets och volanger.
 
Jag har restgarn från ett underbart gammelrosa Cascade Heritage-garn som jag tror är tillräckligt mjukt för att bli en liten baby bonnet. En rosa mössa på en pojkbebis - jag bryr mig inte, jag vet att barnets föräldrar inte bryr sig, och deras omgivning bryr sig inte (dvs. familj, vänner och Stockholm generellt där de bor). Så varför känns det ändå som en big deal? Då är detta dessutom bara tankar om att sticka till en nyfödd, hur ska man tänka när barnet är 5 år? 10 år? 15 år? Fast det är klart, en 15-åring vill nog inte ha på sig något o-coolt stickat av sin faster oavsett färgval...
 
Hur som helst diskuterade jag detta med min icke-stickande kompis och jag tror vi i slutändan landade i detta: hellre en pojke klädd i rosa med föräldrar som tänker nytt och utmanar könsnormer, än en pojke som alltför tidigt formas in i den pojk-stereotypa mallen med allt negativt det medför för jämställdhetsarbetet. Så kanske vågar jag mig på något rosa till nästa projekt? I'll keep you updated...
Allmänt, Reflektion | |
Upp